desdeelinterior

Jag är glad.
Jag är ledsen.
Jag är besviken.
Jag är arg.
Jag är hjälplös.

Så jävla mycket blandad skit som är inom mig för tillfället.
Ibland kan man undra hur länge kroppen orkar. Alltså innan den lixom stänger av sig själv för den inte pallar trycket mer.
Och hur fan orkar människor hålla på? Alla är idioter. Även jag. Men fan vad folk därute är dumma i huvudet.
Alla är nog lika fucked up som jag. Kanske därför de beter sig som dom gör.

Ni tror nog jag är en riktig bitterfitta som bara uttrycker all negativ skit här. Och ja, ibland är jag det.
Men detta är en blogg jag har för mig själv för att bara få ur mig allt när de rinner över.
Ibland är det jävligt mycket, jävligt ofta.
Ibland lite mindre.
Ibland ingenting.
Men ni är nog fan inte mycket bättre.
Ni orkar bara dölja det mer än jag. Punkt.
Men jag har lärt mig att det är bättre att lätta på trycket än att svälja skiten om och om igen.
Tillslut spricker bubblan.

Over and out.

Jag hatar den känslan när man saknar någon så mycket att man inte vet vad man ska ta sig till.
Kärleken ligger och trycker i bröstet och vill bara komma ut, vill dela med sig till någon annan.
Men den någon annan är så långt bort. För långt bort för att krama.
För långt bort för att pussa på.
Och när man väl pratar med sin älskade är man så frustrerad över all saknad så istället för att ge all kärlek man kan så vänder allt om till någon slags irritation.
Kärleken är komplicerad, och jävligt konstig.
Men också helt underbar och vinner över allt annat.

Så det är väl bara att stå ut med saknaden, för eller senare ses man igen.
Och då sprudlar allt.
Men det är svårt att tänka så när man ligger i en ensam säng dag ut och dag in, och pratar med sin älskade i telefon som också ligger ensam i en annan säng, flera mil bort.

Åh vad jag är blödig.
Men jag är kär, och jag älskar!

Denna är tillägnad dig, världen!