run me over baby.

Jag vet att vi känner det båda två, jag ser det så fort våra blickar möts.
Längtan. Den finns hos oss båda.
Men ingen vågar ge efter igen. Vi krossade varandra lika hårt den gången.
Men så fort din hud råkar möta min så skriker min kropp efter mer.
Vi ger efter ibland men vågar aldrig gå hela vägen ut, aldrig släppa efter på den kontrollen.
Men dina läppar är fortfarande det bästa jag vet.
Och jag kommer troligen alltid ha kvar hoppet om dig och mig. Nån dag vågar vi kanske igen.
Tills dess är jag nöjd med det som finns. Du finns fortfarande där, på avstånd, och det gör ont men det är bättre än någonting annat.
Jag älskar dig.

my best friend.

I miss you.
Not in some cheesy "let's hold hands and be together forever way."
I just miss you. Plain and simple.
I miss your presence in my life.
I miss you always being there for me.

I miss my best friend.

saknad.

Jag försöker att vara stark och aldrig tycka synd om mig själv längre, anser att jag inte har rätten till det efter en så lång tid, men ibland är det så svårt. Så svårt att vara stark och inte få tycka att det faktiskt är skitjobbigt. Att gå vidare helhjärtat och inte vända sig om.

 

Jag har tränat hjärnan mycket på ämnet positiva tankar. Försöker att smälta min sorg och alltid se det positiva. Skäms över att känna sorg när jag har så mycket glädje i mitt liv. Men i vissa stunder är det så svårt. Vissa stunder finns den bara där, rakt framför mig och omöjlig att se förbi. Jag har lärt mig att acceptera den och tittar rakt på den. Känner den i hela min kropp. Sorgen över att inte få vara med den jag älskar. Det är en smärta jag lärt mig leva med och jag vet inte om det är lite sorgligt, ungefär som att vissa måste lära sig att leva med en sjukdom. Jag har lärt mig leva med att varje morgon vakna upp och känna saknad. Jag har lärt mig att vara lycklig trots det. Jag undrar om man i vissa fall måste acceptera att en saknad aldrig kommer lämna kroppen. Ungefär som om någon dör ifrån en. Man saknar resten av sitt liv, men vet att man aldrig kommer få det tillbaka.

 

- michaela forni har en förmåga att beskriva exakt hur det känns.


NÄR BLIR DET BRA IGEN?

Jag är inte okej. Jag är inte fixad.
Jag är förstörd. Totalt förstörd.
När ensamheten kryper sig på minns jag allt.
Jag går igenom varenda år, månad, vecka, timma, minut, sekund med dig.
Endel av mig gläds åt åren, det fina vi hade.
En annan del önskar att jag aldrig träffat dig.
Aldrig gett det en chans om och om och om igen. Och du var inte förmögen att ge det EN chans..

Jag känner mig så dum. Så arg. Så krossad. Så lättad.
Jag vill inte se dig, inte prata med dig, inte höra om dig.
Jag vill bara glömma, gå vidare, radera.

Det är nog sant att hat och kärlek går hand i hand.

KOM IHÅG MIG DÅ.

När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går o nå
När du träffat botten
Kom ihåg mig då

När vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då





BURNING UP.


SNÄLLA BLI MIN IGEN.

Du är så vacker.
Ditt hår som jag så ofta brukade dra mina fingrar igenom.
Dina ögon som kunde borra igenom min själ och såg det ingen annan såg.
Dina armar som svepte om mig och stängde all skit ute.
Dina kyssar som kunde få mig att glömma allt runt omkring.

Jag känner sådant hat. Mot mig själv.
Varför gav jag upp?
Varför kämpade jag inte igenom skiten?
Det är väl meningen att man ska gå igenom det dåliga och det bra tillsammans?
Och vi hade klarat det, det vet jag. Om jag inte varit så svag.

Jag har skyllt mycket på dig. Inte velat se mina egna fel.
Men nu ser jag. Hur mycket jag ställt till med, och hur mycket kärlek du gav.

Jag tänker tillbaka så mycket, det har inte gått så lång tid ännu.
Men det känns som flera år sedan.

Jag brukar ligga och tänka att dina armar håller om mig.
Din hand i min. Dina läppar mot mina.
Och verkligheten skrämmer mig.
En verklighet utan dig.





SKINNY LOVE

Jag önskar jag var starkare, så mycket starkare.
Inte så jävla själdestruktiv och nedbruten.
Jag går som i en dvala nu, igen. Min blick är tom och ingenting kan få mig att le, på riktigt.
Allt jag känner är bara smärta, eller ingenting alls. Det pendlar därimellan.
Jag kan komma på mig själv med att bara gråta, från ingenstans så kan tårarna bara börja trilla.

Jag hatar att vara såhär nedbruten, så krossad och förstörd.
Det har blivit en del av mig, sorgen och smärtan.

"Det blir bättre"
När då?

FÖR DU HAR VARIT MIN

Jag hatar att älska honom.
Jag vill men jag kan inte släppa taget.
Han var min andra halva, och den slets ifrån mig. Och nu känns det som jag sitter med ett öppet sår som bara blöder och blöder.
Jag försöker intala mig själv att det går över, det dyker upp någon annan tillslut.
Men jag vill inte ha någon annan.
Ingen förstår mig som han, ingen känner mig som han, ingen älskar mig som han..

Tanken på honom med en annan, nej jag vill inte ens tänka den tanken.
Det ska ju inte finnas någon annan, det skulle ju vara han och jag. Det va ju så vi sa.
Det är sjukt hur man kan älska någon av hela sitt hjärta, så det känns som man ska explodera vilken sekund som helst. Men man kan inte leva sitt liv med honom.

Jag vill.
Jag vill aldrig älska någon annan.

STILL I'M DYING WITH EVERY STEP I TAKE.


SOMEONE LIKE YOU.

All I needed was the love you gave
All I needed for another day
And all I ever knew
Only you

JAG GLÖMMER ALDRIG DINA HEMLIGHETER.

Visst du kan skratta och låtsas som ingenting,
men jag vet allt om dig för du har varit min.
Du är nån annan nu i och för sig.
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej.




jag glömmer aldrig bort vad du gjort.


EVERY ROSE HAS IT'S THORN.





THIS TOWN IS FULL OF ASSHOLES!




RSS 2.0