desdeelinterior

Du är så vacker.
Ditt hår som jag så ofta brukade dra mina fingrar igenom.
Dina ögon som kunde borra igenom min själ och såg det ingen annan såg.
Dina armar som svepte om mig och stängde all skit ute.
Dina kyssar som kunde få mig att glömma allt runt omkring.

Jag känner sådant hat. Mot mig själv.
Varför gav jag upp?
Varför kämpade jag inte igenom skiten?
Det är väl meningen att man ska gå igenom det dåliga och det bra tillsammans?
Och vi hade klarat det, det vet jag. Om jag inte varit så svag.

Jag har skyllt mycket på dig. Inte velat se mina egna fel.
Men nu ser jag. Hur mycket jag ställt till med, och hur mycket kärlek du gav.

Jag tänker tillbaka så mycket, det har inte gått så lång tid ännu.
Men det känns som flera år sedan.

Jag brukar ligga och tänka att dina armar håller om mig.
Din hand i min. Dina läppar mot mina.
Och verkligheten skrämmer mig.
En verklighet utan dig.