desdeelinterior

Man går och väntar på när det ska hända, den där vändningen.
När vinderna vänder om och det blåser medvind istället för motvind.
Leendet letar sig fram i skuggan igen och trycket över bröstet känns inte lika hårt längre.
Jag var nära att ge upp. Allt kändes omöjligt.
Men saker och ting börjar falla på plats och jag är nog starkare än vad jag själv trott.

För hur många gånger har jag inte gått igenom skiten innan?
Och hur många gånger har jag inte gråtit och skrikit och velat ge upp? Men sedan gått vidare, starkare, mognare och lyckligare än innan?
Det gäller att lära sig från allt som händer, all skit har en mening, trots att man inte förstår det i början så är det så.
Man ska gråta ögonen ur säg, man ska skrika, man ska göra vad fan man vill för att få utlopp för sin smärta.
Men man ska aldrig ge upp. För man klarar sig.

Efter regn kommer solsken!

och där promenerar han iväg från kärleken. Vänder sig inte om, ångrar sig inte och letar upp den, springer inte tillbaka inte ens nästan eller litegrann. Sekunden innan tittade han försiktigt ner på mina skor och sa "det är för vårt eget bästa" och jag tänker bara att VADÅ VÅRT EGET BÄSTA?! förklara för mig hur det kan vara för mitt bästa att vara utan dig..

Tårarna rinner ikapp med regnet när man förstår att han har rätt.

- Michaela Forni

Låter videon, låten och framförallt texten tala för sig själv.

Sugen på lite förändring. Sugen som fan.

- Tell me, what kind a guy is he?
- The kind thats gone..

Ja, idag fyller jag år.
19 år.
Kunde inte bry mig mindre.
Låter kanske negativt, men liksom 19? come on..

Såhär glad var jag iallafall för ett år sen. 18 var kanske lite mer spännande, eller?
Vill vara 15 igen.

Har ni någonsin haft den känslan att känna sig så jävla oförståd?
Att allt man säger och vill ha sagt antingen kommer ut fel eller uppfattas fel?
När man vill göra allt bra och bara får bullshit tillbaka?
Hur allt helt plötsligt kan vändas rätt imot dig och man står tom kvar och fattar ingenting.
Jag har skrikit, gråtit, kastat, slagit. Men förstår fotfarande ingenting.
Ingen varken kan eller vill förklara.
Mitt huvud är fullt av tankar och frågor.
Hjärtat är tomt och förnedrat.
Och dendär jävla klumpen i magen som bara växer sig starkare för varje dag, när fan försvinner den?
Jag har försökt att kämpa imot dendär förbannade känslan och vara stark.
Men nu är det bara fuck it, den får ta över mig. Vilket den nog gjorde från allra första början.

Mina frågor kommer säkerligen aldrig bli besvarade.
Dessa tankar kommer säkert alltid få varenda del av min kropp att skrika av smärta.
Frågan är bara när man kan lägga frågorna och tankarna längst bak i huvudet, där dom inte stör lika mycket längre, och gå vidare..

Det är så mycket kärlek,
men också så mycket hat.

Det handlar väl om att våga. Men att våga är det läskigaste som finns. Att stå med sitt hjärta i handen och tveka, vågar jag ge bort det? Första gången var det så pirrigt. Vad har jag att förlora? Det visste jag inte då. Efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad de velat med det. Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

Men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt.

 

- michaela forni