desdeelinterior

Jag försöker att inte tänka på dig, vill inte tänka på dig alls faktiskt.
För så fort du dyker upp i mina tankar, så fort jag hör en speciell låt som påminner mig om det hemska. Eller om någon pratar om dig, eller jag ser en bild av dig så brister det i mitt hjärta.
Det är som att ett snöre knyts åt i min mage och mina ögon fylls upp med tårar.
Det känns likadant nu som för snart 7 månader sen. Det är lika ofattbart och gör lika ont.

Därför vill jag inte tänka på dig. Det ska inte vara såhär, du ska finnas kvar här med oss.
Men jag tänker på dig ändå, det går inte att bara koppla bort.
Jag har en bild på dig här hemma på fönsterblocket, med ett ljus framför. Jag brukar tända det och tänka på dig.
På den otroligt underbara och fina människa du var. Och hur älskade du var av alla som stod dig nära, jag är en av dom.

Vi kommer aldrig sluta tänka "varför?", vi kommer aldrig sluta att fälla tårarna när vi ser, hör eller känner något som påminner om dig, vi kommer aldrig sluta sakna dig.
Vi kommer aldrig sluta älska dig!

J