desdeelinterior

Jag önskar jag var starkare, så mycket starkare.
Inte så jävla själdestruktiv och nedbruten.
Jag går som i en dvala nu, igen. Min blick är tom och ingenting kan få mig att le, på riktigt.
Allt jag känner är bara smärta, eller ingenting alls. Det pendlar därimellan.
Jag kan komma på mig själv med att bara gråta, från ingenstans så kan tårarna bara börja trilla.

Jag hatar att vara såhär nedbruten, så krossad och förstörd.
Det har blivit en del av mig, sorgen och smärtan.

"Det blir bättre"
När då?