desdeelinterior

Jag vet att vi känner det båda två, jag ser det så fort våra blickar möts.

Längtan. Den finns hos oss båda.

Men ingen vågar ge efter igen. Vi krossade varandra lika hårt den gången.

Men så fort din hud råkar möta min så skriker min kropp efter mer.

Vi ger efter ibland men vågar aldrig gå hela vägen ut, aldrig släppa efter på den kontrollen.

Men dina läppar är fortfarande det bästa jag vet.

Och jag kommer troligen alltid ha kvar hoppet om dig och mig. Nån dag vågar vi kanske igen.

Tills dess är jag nöjd med det som finns. Du finns fortfarande där, på avstånd, och det gör ont men det är bättre än någonting annat.